Jaha… efter tre crawltag i starten, som en lite show off inför den väldiga publiken, bröstsimmade jag in i dimman. Fattade efter ett tag att det visst var mina simglasögon som immade (varken sim- eller glasögonteknik alltså). Allt klarnade och vips! var jag i mål. Alltså: jämfört med Lidingöloppet, Vasaloppet och Vätternrundan (en tur väl värd en bragdmedalj) var Vansbrosimmet ett enda vips! och så var det klart.
3 km i vattnet är visserligen inte så illa pinkat (som mormor skulle ha sagt), men dagens bragd går till hejaklacken som var minst lika blöt som vi som sprattlade, simmade, plaskade, crawlade eller vad vi nu gjorde för att ta oss från start till mål. Och trots att jag skolkade från crawlkursen rodde jag iland en svensk klassiker idag. Inte illa pinkat det heller av en tjej som har en förslitning i axeln, haft diskbråck i nacken, har känningar av den gamla menisken, varit tjock, rökt, tyckt att just såna idrotter som längdåkning och vägcykling suger, festat ordentligt och under våren startat två nya verksamheter (oj – de ska ni verkligen få höra mer om).
Idag alltså: satte handen i kaklet, fick med mig medalj, hejaklack, diplom och en hel svensk klassiker hem. Lidingöloppet nästa! Säger som Springsteen, även om han kanske menade nåt annat än jag gör, “We were Born to Run”
Så bra jag kan bli!
Vill du läsa mer om mina klassikeräventyr? Kolla in 300 km senare och Vasaloppet – andra chansen och I mål! Och vidare…
bland annat…